Djävulen och den bastande bonden.pdf

Djävulen och den bastande

bonden

D et var en gång en bonde som var tokig i att basta. Så fort han klivit upp på morgonen

gick han in i bastun och så fort han var klar med sina sysslor för dagen återvände han dit.

Till slut var han van vid hettan i sin bastu och byggde därför en ny bastu som var ännu

varmare. Efter ett tag fick han bygga en ny och så höll han på tills det inte fanns en bastu i

hela Finland som var het nog åt honom.

Ryktet om denne värmetålige

bonde spred sig snabbt över

landet och till slut fick själve

djävulen höra talas om

honom. ”Jag ska nog ge

honom all värme han behö-

ver” tänkte den onde och gav

sig upp till bonden. ”Bonde!

Jag har en bastu som nog är

tillräckligt varm åt dig” sa

djävulen. ”Tackar för inbju-

dan”, sa bonden. ”Låt oss ge

oss av genast!”

När de nådde helvetets

portar ropade djävulen till

sina demoner att elda på som

aldrig förr, ty här hade de en

som gillade värme. Bonden myste när han kände hur hettan steg runt honom och kastade

av sig kläderna. ”Sätt dig här, käre vän”, sa djävulen och pekade på en rödglödgad sten.

Det gjorde bonden, men tyckte ändå att stenen var en aning kall. Djävulen fnös åt sin gäst

och beordrade demonerna att skruva upp värmen ännu värre. Trots detta verkade den

bastutokige bonden bara trivas ännu bättre.

Värmen från det överhettade helvetet började nu ge resultat på jordytan. Vulkaner slog

upp både här och där, och polarisarna började smälta. Till slut tog djävulens egna morr-

hår fyr och då fick det vara nog.

”Ut med dig, din usling!” ylade djävulen till bonden. ”Jag vill aldrig se dig igen!”

Så bonden fick ge sig av hemåt. Han var ledsen att han var tvungen att lämna den sköna

värmen, men ändå glad att veta att han nu måste bli insläppt i himlen när han dog.

Det är därför alla finska barn får lära sig att bada bastu, så djävulen vet att hans hetta inte

rår på dem och därför lämnar dem ifred.

Slut!

(Saga från Finland)