Hjälten Makoma.pdf

Hjälten Makóma

(Folksaga från Zaire, Afrika)

I en by vid Zambezi-flodens strand föddes en gång ett märkligt

barn. När han kom fram ur sin mors sköte hade han nämligen en

hammare av järn och en lädersäck med sig. Han kunde också genast

prata och bad sina föräldrar att hämta byns kloka män och sedan ta

honom till floden. Det var ett särskilt ställe som pojken ville komma

till, ett vadställe som var farligt att korsa eftersom det alltid låg en

massa krokodiler där. Hela byn kom ner till floden för att se vad som

skulle hända. De ropade alla till av förskräckelse då barnen hoppade

ner i vattnet mitt bland krokodilerna. Vattnet börja koka som om en

väldig strid pågick under flodens yta. Plötsligt blev vattnet rött av

blod och vattnet stillade sig. Pojkens föräldrar och byborna var

säkra på att barnet blivit slukat av krokodilerna. Men strax kom han

upp ur vattnet utan att ha en skråma på skinnet. Vad märkligare var,

han hade nu förvandlats till en ung man, lång, axelbred och stilig.

”Det var krokodilernas blod ni såg”, förklarade han. ”Jag har nu

badat i det och vuxit mig stark. Jag hade inte tid att vänta på att bli

vuxen som en vanlig man. Jag har en stor uppgift att uppfylla och

måste ge mig av genast. Ni kan hädanefter kalla min Makóma – den

större.”

Makóma slängde sin lädersäck över axeln och tog Nu-éndo, sin hammare, i handen. Så

omfamnade han sina föräldrar och sa: ”Jag vet att vildmarken runt er by är full av mäktiga

vidunder och att vårt folk inte vågar sprida ut sig och finna nytt land. Jag ska utmana dem

alla och göra vildmarken fri för alla människor och djur.”

Så gav sig Makóma av och korsade Zambezi-floden. Han vandrade ut i vildmarken och

fortsatte sin resa tills han kom till en plats med höga berg. Där stod en jätte och gjorde

bergen med sina händer. ”Var hälsad!” sa Makóma till jätten. ”Vem är du och vad gör du?”

”Jag är Chi-éswa-mapiri, han som bygger berg” svarade jätten. ”Mitt namn är Makóma,

som betyder `större`.” ”Större än vaddå?” undrade jätten. ”Större än dig!” svarade

Makóma. Då rusade jätten på honom i raseri, men Makóma svingade sin järnhammare

och slog jätten så hårt i huvudet att han krympte ihop till en liten dvärg. ”Du är minsann

mäktig!” sa jätten och gnuggade sig i huvudet. ”Jag svär att hädanefter bli din tjänare.”

Makóma plockade upp den före detta jätten och lade honom i sin säck. Så vandrade han

vidare med nya friska tag. Jättens styrka hade nämligen farit in i Makómas arm då han slog

till med hammaren, så nu var han starkare än innan.

Efter några dagar kom Makóma till en plats där en jätte grävde ut långa fåror i marken

med sina fingrar. ”God dag”, hälsade Makóma. ”Vem är du och vad har du för dig?” ”Jag är

Chi-dúbula-taka, han som gör flodbäddar”, svarade jätten. ”Jag heter Makóma, som bety-

der `större`.” ”Större än vaddå?” undrade jätten. ”Större än dig!” svarade Makóma. Då

blev jätten sur och rusade på honom med händerna fulla av sten. Men Makóma klev

snabbt åt sidan och drämde till jätten med sin mäktiga hammare. Genast krympte jätten

ihop till en dvärg. ”Du har besegrat mig och jag lovar att bli din tjänare i fortsättningen”

pep jätten. Makóma lade honom i sin säck och gick vidare, nu med två jättars styrka i sina

armar.

Så småningom kom Makóma till en skog av törnbuskar. De var höga som träd och

Makóma hade aldrig sett något liknande. I utkanten av skogen stod en jätte och plante-

rade törneträden. ”Var hälsad” ropade Makóma. ”Vad är du för en?” ”Jag är Chi-gwisa-miti,

han som planterar träd” mullrade jätten. ”Dig skulle jag gärna tampas med”, sa Makóma.

Jätten skrattade och slungade iväg några av träden mot den unge mannen. Men istället för

att träffas av dem sprang Makóma upp på träden och hoppade från det ena till det andra

tills han nådde fram till jätten. Då slog han bjässen i skallen med sin hammare så han blev

liten som ett barn. ”Någon som dig har jag aldrig stött på!” sa jätten. ”Jag lovar att gå i din

tjänst och vara dig trogen.”

Med tre jättar i sin säck och tre jättars styrka i sin kropp vandrade Makóma på tills han

kom till ett kargt, stenigt land med rykande vulkaner och giftiga gaser i luften. Vid en

vulkan stod en jätte och sög i sig elden som brann i kratern. ”God dag på dig”, ropade

Makóma. ”Det där har jag aldrig sett någon göra förr! Vem är du?” ”Jag är Chin-idea-

móto, eldätaren och jag kan förgöra allt som jag ser.” ”Du kan ändå inte klå mig, ty jag är

Makóma – den större. Alltså större än dig!” Då pustade jätten ut en lång eldsflamma mot

den modige unge mannen. Men Makóma tog ett stort språng mot sin motståndare och

slog honom till marken med hammaren. Den kaxige jätten trycktes ihop till en puttefnask

av slaget och tittade förskräckt på Makóma. ”Jag menade inget illa”, gnällde jätten. ”Jag

blir gärna din vän och tjänare om du vill ha mig.” Så eldätaren fick göra de andra små

jättarna sällskap i

säcken.

Makóma hade ännu inte ätit något under sin långa resa och började bli hungrig. Han

gjorde upp ett läger med sina jättar och gick ut på jakt med dem, utom Chi-éswa-mapiri,

som stannade kvar som vakt. När jaktsällskapet kom tillbaka fann de sin kamrat bunden

vid ett träd med ett enda långt hårstrå. Makóma skar av det med sin tumnagel. När den

lille jätten blivit befriad berättade han vad som hade hänt. ”En enormt stor karl kom ut ur

floden här bredvid”, förklarade han. ”Kolossen hade långa mustascher som kastade ut det

här hårstrået och band mig.”

Makóma gillade inte att hans kamrater blev överfallna och gick ned till floden med sin

hammare. När han stått och stirrat ner i vattnet en stund blev han varse att någon där nere

stirrade tillbaka. Ett jättelikt huvud kom plötsligt farande upp ur vattnet. Det var en

enormt stor karl som reste sig ur floden. Han hade tjocka mustascher som böljade ut i

luften längs floden i bägge riktningar och så långt bort Makóma kunde se. ”Vem är du?”

dundrade jätten. ”Jag är Makóma och innan jag dräper dig vill jag veta ditt namn!” ”Jag är

Chin-débou-Mau-giri”, svarade jätten, ”och min mustasch är den grå feberdimman som

ligger över floden och med den snärjer jag och kväver alla som kommer hit.” ”Inte nu

längre!” utropade Makóma och slog med sin järnhammare mot vidundret. Men flodjättens

skinn var så slemmigt att hammarslaget bara halkade av. Chin-débou-Mau-giri slängde ut

ett av sina långa hårstrån och band snabbt Makóma med det. Makóma kände hur hans

armar låstes fast och att han fick svårt att andas. Så mindes han eldätarens krafter, som ju

nu var hans. Makóma blåste ut en eldkvast som brände av hårstrået. Sedan kastade han sin

säck över jättens huvud och slog till denna med hammaren. Hammarslaget halkade inte av

säcken och jättens huvud sprack i tusen bitar.

Den kvällen festade och dansade Makóma och jättarna för att fira segern över Chin-

débou-Mau-giri, men nästa morgon såg Makóma dyster ut. Hans kamrater frågade vad

som stod på. ”Mina förfäder kom till mig inatt i mina drömmar och berättade för mig vad

jag måste göra härnäst”, sa Makóma. ”De sade till mig att jag inte ska kunna vila förrän jag

hittat den store, femhövdade Sákatiriná och kämpat med honom.” Så Makóma tog farväl

av sina kamrater och lämnade tillbaka de krafter och förmågor han tagit av dem. Nu var

Makóma lika stark som när han en gång lämnade sin hemby, men det var inte dåligt det.

Efter att ha vandrat genom kärr, öknar och djungler kom Makóma till en savann där han

fick se två vackra kvinnor hämta vatten ur en källa. Han berättade vem han var och frågade

om de hört talas om den store Sákatiriná. ”Vi är hans hustrur”, sade den ena kvinnan, ”och

det är hans fötter du ser där borta.” Hon pekade på vad Makóma trodde var två bergstop-

par som gick upp i molnen. Den store Sákatiriná var i sanning stor!

Makóma gick fram till ena foten och drämde hammaren i den så hårt han kunde. ”Vem är

det som kittlar min fot?” hördes en stämma likt åskan ur molnen. ”Det är Makóma som

kommit att strida mot dig, så jag inte blir gammal, fet och uttråkad!” ropade den unge

hjälten. ”Jag är uttråkad”, sade den enorme jätten stillsamt. ”Jag vet vad du talar om. Låt

oss slåss och må bäste kämpe segra.” Så började den våldsamma kampen mellan Makóma

och Sákatiriná. Precis som innan växte Makóma styrka varje gång han fick in ett hammar-

slag på sin fiende, men den här gången krympte inte jätten. Sákatiriná slet upp hela berg

och slungade dem mot Makóma. I två dagar kämpade de och till slut splittrades Nu-éndo,

den tåliga järnhammaren. Då tog Makóma ett brottargrepp om sin motståndare och de

bägge tumlade runt på marken så jorden rämnade och hela Afrika skakade. Så småningom

började deras krafter ebba ut och de blev för trötta för att fortsätta slåss.

Då dök Mulimó, den store ande som vakar över allt levande, upp. ”Ni är sannerligen stora

kämpar bägge två”, sade anden, ”men se vad ni ställt till med på jorden.” Makóma och

Sákatiriná såg sig om på förödelsen och skämdes. Då sade Mulimó: ”Gudarna har sett er

kamp och bestämt att ni är lika tappra och starka bägge två. Ni ska därför få stiga upp till

deras palats ovan molnen och leva där i fortsättningen.” Och så blev Makóma och Sákati-

riná som osynliga för människorna på jorden och syntes aldrig mer till.

Plik z chomika:

Inne pliki z tego folderu:

Inne foldery tego chomika: